Vet hur många gånger om dagen jag funderar om min framtid.

Ska jag fortsätta plugga efter denna termins slut? vad ska jag plugga i så fall? Ska jag jobba? Ska jag flytta tillbaka till Stockholm? Oändliga många frågor flyger runt i huvudet och skapar en enorm ångest... 

 

Har alltid haft som mål själv att inte planera för mycket utan ta dagarna som dem kommer. Men just nu funkar det inte riktigt. Jag behöver något som motiverar mig dem dagar jag inte vill gå upp ur sängen. Vill ha något att kämpa för. 

Jag och Markus hade ett litet samtal igår om var vi befinner oss och vart vi vill komma, vad vi vill prestera. Och igår var jag lyckligare än på länge. Att känna samspel med sin partner, att befinna sig på samma våglängd och jobba mot samma mål var helt underbart att höra. Vi har så stora planer och båda är villiga att jobba för dem. 

Och även att 2015 precis har börjat så finns det stora chanser till att mina livs största drömmar går i uppfyllelse innan året är slut gör att jag svävar på moln just nu!